Stipendier och fonder

Svalan

Ljuset vandrade långsamt över hustaken, som vatten ur ett utspillt glas, som dränker bordet,
rinner ner över kanten och letar sig ner mellan springorna i golvet. Det värmde de tusentals
arbetare som i morgonkylan skyndade till sina jobb. Gatorna myllrade av cyklister, bilar,
bussar, spårvagnar och halvjoggande människor i höstjackor. Alla hade dem väldigt bråttom,
så bråttom att de inte märkte när en liten skugga svischade förbi ovanför dem, en liten
skugga av en svala. Inte märkte de heller att det var en ovanligt liten svala, och inte brydde
de sig om att det här var svalans första resa söderut till det varma Afrika. Den lilla svalan
hade aldrig flugit så här långt förut och andfådd som den var, landade den i en ek för att ta
en paus.
Den var en gammal ek med en tät och majestätisk lövkrona, som denna höstmorgon sken i
sina nyanser av gyllengult, och med en stam så tjock att två barn inte hade kunnat hålla
varandras händer runt den. Den såg ut att ha stått där längre än lägenheterna bredvid.
Kanske hade den sett gatan gå från kullersten till asfalt. Kanske hade den stått här längre än
gatan alls hade funnits. Kanske hade den sett en bonde åka förbi med sin häst, släpandes
efter sig en kärra med hö. Kanske hade den sett små barn springa förbi i jakt på blåbär.
Kanske hade den sett en älg. Kanske hade den bröder en gång i tiden. Kanske saknade den
dem.
Självklart tänkte inte de tusentals invånare som hela tiden skyndade runt i staden på den
ensamma eken, de hade inte tid för sånt, de hade för bråttom; men det var faktiskt någon
som tänkte på eken, nästan varje dag faktiskt.
Den lilla svalan hämtade andan, vilade en stund och skulle precis bre ut sina små vingar för
att fortsätta sin färd, när han hörde ett ljud:
“Aj!”
Det var en ljus röst. Svalan såg sig omkring och fann i ett fönster tvärs över gatan en flicka.
Det var fönstret till ett barnrum med gröna väggar fyllda med färgglada teckningar. På en stol
framför ett litet skrivbord satt hon, iklädd en fluffig lila morgonrock och stickade sockor med
små turkosa stjärnor. Flickan hade ett mörkt födelsemärke på högra kinden, hon hade haft
det ända sen hon var liten, ögon i samma blå som dagen hon föddes och rosiga kinder. De
mörka lockarna, som i vanliga fall föll ner i hennes ansikte eller som, när hon var fokuserad,
bestämt drogs bak och hakades fast bakom hennes öron; låg nu i tre delar i hennes
mammas händer.
“Aj! Det gör ont mamma!”
“Sitt still, jag är snart klar”, svarade hennes mamma medan hon la över den vänstra
sektionen mellan den högra och den mittersta.
Flickan satt tyst ett tag.
“Mamma.”
“Ja, vad är det?”
“Tror du att trädet är ledset?”
“Va? Vad pratar du om?” frågade mamman förvirrat.
Hon hade fullt upp med att fläta, hon hade inte tid för sånt här, de behövde vara ute ur
dörren om en kvart annars skulle flickan bli sen till skolan och själv skulle hon missa bussen
till jobbet.
“Det där trädet på andra sidan gatan, tror du att det är ledset för att det inte finns några
andra träd det kan prata med?”
“Träd kan inte prata”, svarade mamman smått irriterat.
Att fläta håret på ett spralligt barn är inte lätt.
“Hur vet du det? De kanske pratar med vinden.”
Flickan ställde sig upp och lutade sig över skrivbordet för att se eken bättre.
“Sitt still!”
Flickan satte sig motvilligt ner på den gamla stolen igen.
“Är du inte klar någon gång?” frågade hon uttråkad.
“Det går fortare om du sitter still.”
Flickan satt tyst ett tag, besegrad, och lät hennes mor metodiskt dra henne i håret.
“Hur vet du?” sa hon efter ett tag.
“Hur vet jag vad?”
“Hur vet du att träden inte kan prata?”
“Jag vet.”
Det var ingen idé att argumentera med hennes mamma, särskilt inte på morgonen.
“Det gör ont mamma.”
“Vill man vara fin får man lida pin.”
Flickan hatade det uttrycket, varje dag fick hon höra det. Varför skulle man vara fin om det
bara gjorde ont?
“Jag vill inte vara fin”, muttrade flickan.
“Det vill du visst. Det vill alla”, sa mamman, som att det var en självklarhet.
“Inte jag”, mumlade flickan tyst för sig själv.
Hon kollade ut på den stora eken, studerade de gyllene bladen som dansade i vinden, såg
hur vinden tog tag i några av dem och hur de sakta, i looper och piruetter, sjönk ner till
marken. Det var vackert, en melankolisk skönhet.
“Jag tror det är ledset", sa hon.
“Det är det inte. Det är ett träd. Det är bara ett träd. Träd har inga känslor.”
Mamman hade tröttnat på samtalsämnet nu, det visste flickan. Ingen idé att prata mer om
det, hennes mamma lyssnade ändå inte på henne. Varken mamman eller flickan själv anade
i det ögonblicket hur mycket den konversationen hade ändrat flickan. Efter det hörde flickan
hennes mors ord varje gång hon tänkte på trädet. Det är bara ett träd. Träd har inga känslor.
Det var dumt att tro sådana saker, att tro att något så dumt som att ett träd skulle ha känslor.
Flickan insåg att hon hade varit barnslig, att det var självklart att hon hade haft fel, men djupt
ner, så djupt att hon inte kunde sätta fingret på det, kände hon att världen var lite mindre
magisk.
Svalan som hade sett allt det här, men självklart inte förstått någonting av det som sagts,
svalor kan inte människospråk; kände sig lättad över att ljudet inte hade kommit från något
farligare än en liten flicka. Han kände sig nöjd över sitt val av rastplats och tänkte att han
måste komma ihåg den, så att han kunde ta en paus där igen om han skulle behöva det
något annat år. Utvilad och nöjd med sig själv tog han sats, bredde ut sina vingar, flög iväg
och fortsatte sin resa mot Afrika.
Det dröjde tre år innan den lilla svalan, som nu inte längre var så liten, återvände till eken vid
den lilla gatan i staden. Han var återigen på väg till varmare breddgrader, och som han såg
fram emot dem. Året innan hade han träffat en snäll hona i Angola. Hon kom från Spanien
och de hade flugit runt bland träden tillsammans och haft så roligt. Han hoppades få se
henne igen. När han hade återhämtat sig på en gren, skyddad från vinden i myllret av
gröngula eklöv, såg han sig omkring. Återigen drogs hans uppmärksamhet till fönstret tvärs
över gatan. Där satt en flicka i en säng, med näsan i en bok. En mörk lock, som hängde
framför hennes högra öga, placerades bestämt bakom örat igen. Det hördes ett dovt
mumlande komma från ett annat rum. Flickan rynkade pannan och spärrade upp ögonen i ett
försök att fokusera på boken.
“Jag sa ju åt dig!” röt en arg röst, dämpad genom sovrumsdörren.
“Ja, för du är ju helt perfekt hela tiden!” svarade en annan, mörkare röst irriterat.
Flickan höll för öronen och stirrade på sidan framför sig. En liten vattendroppe blänkte i
ögonvrån.
Det smällde i dörrar och tystnaden sänkte sig över lägenheten, tung av alla arga repliker.
Flickan stängde boken, suckade uppgivet och torkade ögonen. Hon ställde sig upp och gick
till spegeln på väggen tvärs över rummet. Svalan undrade vad hon höll på med, hon bara stod
ju där. Inte visste han vad som sades i hennes huvud, att hon var ful, äcklig och för tjock; att
hon var konstig, hade för mycket finnar och var fel på alla sätt. För honom såg hon helt
normal ut. Han anade inte alla de hemska saker människor kan säga till sig själva.
Det kvittrade till ovanför honom. Han skulle ju till Afrika, han kunde inte sitta här hela dagen
och kolla på en flicka som stirrade in i en glasbit, så han tog sats, hoppade av grenen och
flög iväg mot Angola, i hopp om att ännu en gång träffa honan från Spanien.
Året efter landade den lilla svalan ännu en gång i eken i staden. Han andades djupt och
kände sig nöjd över att ha kommit ihåg sin rastplats i flera år.
Fönstret på andra sidan gatan var öppet och han mindes flickan han sett tidigare år; och
där satt hon, på golvet, med ryggen lutad mot sängens kortsida. Det mörka håret hängde ner
framför hennes bleka ansikte och dolde de mörka ringarna under ögonen. Hon stirrade in i
väggen med halvöppna ögon. Den klarblå färgen han mindes från första gången han såg
henne verkade ha lämnat dem, kvar var bara en tom, livlös grå. Hon kollade ner på golvet och
plockade upp något. Svalan såg något blänka i hennes hand, men kunde inte urskilja vad det
var. Nyfikenheten tog över och han flaxade iväg och landade på fönsterbrädan.
Rummet såg inte ut som det brukade. De gröna väggarna var kala, solblekta och fulla av
hål och gamla häftstift. Det enda som var kvar var spegeln.
Det blänkte till i flickans hand igen och han kunde nu se föremålet, även om han inte visste
vad det var. Det var någon sorts rektangel i en silvrig metall, med en vass långsida. Ett
rakblad. Flickan höll upp sin andra handled och förde metallbiten mot den. Svalan förstod att
något var fel och pep panikslaget. Flickan stannade, med rakbladet en centimeter från
handleden, och vände sig mot fönstret. Hon tittade nyfiket på honom, lade ner rektangeln på
golvet igen och närmade sig långsamt fönsterbrädan. Svalan pustade ut och kvittrade lättat
till. Det ryckte till i flickans mungipor, hon smålog. Ögonen såg lite blåare ut. Hon sträckte
fram pekfingret för att försiktigt klappa honom på huvudet, men den lilla fågeln blev skrämd
och flög iväg. Han såg varken att hon kollade efter honom eller att hon sedan plockade upp
rakbladet från golvet och slängde det i papperskorgen under skrivbordet. Han fokuserade
bara på att hinna ikapp honan från Spanien och deras ungar.
Nästa år, när svalan och hans familj flög söderut, kände han återigen att han behövde en
andningspaus. Han kände igen byggnaderna i staden framför honom, det var samma stad
han landat i de senaste två åren. Han tänkte på den stora, mysiga eken, men sen kom han på
hur rädd han blivit året innan; men det skulle nog inte vara någon fara, så länge han höll sig
borta från det där fönstret. Med det tänkt sade han till honan att han behövde vila lite och
skulle komma ikapp sen, dök ner mot staden och landade återigen i eken. Den här gången
var det dock inte lika lugnt som vanligt. Nog lät det alltid av bilar, bussar och människor, men
nu fanns det ytterligare ett ljud. Det här lät högre och hårdare men mer melodiskt -
rockmusik. Det kom från andra sidan gatan och när svalan tittade dit såg han flickan genom
det öppna fönstret. Hon var nästan vuxen nu. Lockarna yrde om huvudet, hon sjöng, något
falskt, in i hennes hårborste och hoppade och snurrade omkring i rummet. Hålen i väggarna
hade spacklats igen och rummet hade målats i en varm grön, lik den gröna som rummet haft
första gången svalan landade i eken. Överallt fanns affischer och teckningar, men ingen
spegel. Rummet levde igen.
Mitt i ett gitarrsolo såg flickan, andfådd men med ett leende på läpparna, ut genom
fönstret. Hon stannade upp, gick till byrån som stod i ett hörn och tryckte på en knapp på en
högtalare, så att musiken tystnade, och återvände till fönstret. Hon vinkade och log. Den lilla
svalans hjärta började slå fortare, hon hade sett honom. Han satt som fastfrusen på grenen.
Skulle hon försöka röra honom igen? Nej, hon var för långt borta för att nå. Flickan fortsatte
vinka. Vad ville hon egentligen? Hon satte ner händerna på fönsterbrädan och stack ut
huvudet genom fönstret för att se honom lite bättre. Det var nog bäst att flyga iväg innan hon
försökte komma ännu närmare och röra honom. Svalan hoppade från grenen och flaxade
iväg. Det där var kanske inte en särskilt bra rastplats ändå. Bäst att inte komma tillbaka.
Flickan följde honom med blicken. Hon visste, djupt ner, att hon aldrig skulle se honom
igen. Hon hade skrämt honom en gång för mycket och hon önskade att hon hade varit
försiktigare; samtidigt kände hon att det kanske ändå var bäst så. Han hade räddat henne,
påmint henne om att det fanns bra saker med den här världen ändå, att den faktiskt var
magisk; och hon var evigt tacksam, men nu behövde hon inte bli räddad längre. Den tiden i
hennes liv var förbi och hon var tvungen att släppa taget. En tår föll från hennes kind och
landade på trottoaren nedanför. Det gjorde ont i hjärtat, men hon var lycklig, lyckligare än hon
varit på flera år.
“Tack”, viskade hon efter honom, innan hon försvann in i rummet och musiken vällde ut
genom fönstret igen.